MalinLindblom

Ångest är alltid värst på morgonen (iaf min) innan jag lagt upp en plan för dagen. Eftersom jag inte har något jobb nu så får jag komma på diverse saker att sysselsätta mig med, det första jag gör varje morgon är att söka jobb, söker allt jag hittar, söker till och med sånt jag inte kan tänka mig att jobba med, men det spelar ingen roll bara jag får något.

Man blir så konstig när man går hemma, man vill saker fast man vill inte. Jag vill varje dag göra något som känns vettigt. Dem dagarna jag inte gjort det blir min ångest värre, helvete jag behöver rutiner, rutiner är det bästa man kan ha, bästa jag kan ha iaf. Då funkar jag som bäst. Sen kan jag säga att huset, mitt hus, vårt hus och allt som finns där ger mig ångest.. Vill bara få det klart och sålt nu så jag slipper se det.. Tror Linus känner exakt likadant. 

Sen jag fick min depression i sommras så har jag inte bara haft dubbel ångest utan även det värsta dåliga samvete ni kan tänka er. Räckte med småsaker, inte ett nej kunde jag säga utan att få brutalt dåligt samvete, min vardag slutade fungera, jag va arg, sur, hela tiden nästan, just för att den enda känslan jag hade va att jag inte orkade.

Man bygger upp en stark fasad för att inte visa sig svag, ganska löjligt när man tänker efter eller hur? 

Men vad jag lärt mig av allt detta är att det man är mest rädd för när man mår dåligt i kroppen, där inne ingen ser är att inte bli trodd på, eller få höra "men du verkar ju alltid glad" eller "men mår du verkligen så dåligt" eller "alla får ångest ibland", dom orden gör att man istället vinklar sina känslor/tankar inåt istället för att (som man borde) få ur sig dem. Ens känslor, ens dåliga mående blir förminskat. Min terapeut sa till mig att jag måste acceptera att jag mår dåligt, att jag måste bryta ner min egen fasad och inte kämpa emot för att inte visa att jag mår dåligt. Men frågan man får är "varför mår du dåligt".. Det är exakt det jag inte vet, har ingen jävla aning.. Sen finns det inget värre (även om man menar väl) än att höra "det kanske är pga detta eller detta", jag vet ju inte och jag vet inte bättre genom att andra ska spekulera och jag kan garantera att jag redan tänkt på alla olika orsaker som kan finnas. Jag har tyvärr alltid funkat så att när jag mått dåligt, tycker något är jobbigt, när jag blivit sårad eller liknande då stänger jag av.. Det är så lätt. Bara stänger av. 

Det kan väl va delvis därför jag mår dåligt, att jag vänder mina känslor och tankar inåt och bygger på därinne tills jag inte orkar mer och då utvecklas en panikångestattack. 

Ska försöka berätta hur det känns..

Tänk dig att du börjar känna att hjärtat rusar helt plötsligt, från ingenstans, helt utan anledning, det slår så hårt att du tror det ska hoppa ut och efter en liten stund får jag ett jäkla tryck i brösten, känner att jag inte kan andas, samtidigt blir jag illamående, skakig , yr, tungan domnar, händerna sticker, får panik, gråter och man får känslan av att nu stänger min kropp av, jag kommer dö. 

Jag vet ju om efter alla gånger att det är inget farligt, jag dör inte. Ändå får man exakt samma känsla varje gång. 

Detta kan hålla på i 5 minuter, 20 minuter är jätte olika hur det utspelar sig. 

Efteråt somnar jag, kroppen orkar inte.. 

Perioden det va som värst hade jag inga känslor överhuvudtaget. 

Va bara trött hela tiden men sömn hjälpte inte. Hade heller ingen som förstod hur mycket jag än försökte förklara. Men man måste ha vart i samma situation för att kunna förstå. Jag valde inte att va tom själv..

Hade mer än gärna velat känna kärlek. 

Men man kan inte tvinga fram något som inte finns. Jag kände att jag inte va mig själv... Nu när det blivit lite bättre med detta så känner jag massor,  massa känslor som kommer fram, som vart inlåsta. Det försöker jag hantera nu. 

Jag tycker det går framåt, står lite stadigare för varje dag.

Det handlar om att inse när man ska släppa taget.. Det gör jag nu.